Tungt...och inte positivt alls....
DATUM: 2014-10-30
Kategorier ►:
Allmänt,
Sånt jag funderar över...
Jag brukar försöka hålla mig positiv i livet. Försöka åtminstone trots att det kan vara svårt ibland.
Jag brukar inte berätta så mycket personliga saker här men jag tänkte skriva lite om ett till viss del personligt ämne.
Det är något som absolut inte är positivt alls!
Min pappa är sjuk. Han har Alzheimers sjukdom. En sjukdom som inte bara drabbar personen själv utan hela den omgivning!
Än bor pappa hemma. Han har enormt mycket hjälp av min mamma.
Men mamma är precis som pappa dryga 80 år och är själv inte så pigg då kroppen ofta värker!
Det blir en tung sits att inse att mannen man älskar, den man som man delat större delen av livet med, förändras!
När man ser fram emot de sista ljuva åren och inser att det inte alls blir som man tänkt!
Vissa dagar är han rätt så ok. Lite glömsk bara.
Men så finns det dagar då allt blir så fel!
En dag för inte länge sedan kände han inte igen min mamma. Sin fru alltså. Han sa att hans fru gått ut....
Sen var allt som vanligt igen och han kände så väl igen sin fru igen...Det har bara hänt en gång. Var det en TIA-attack? Eller berodde det sjukdomen? Ingen vet....
Han har så ofta ont i huvudet. Det är visst vanligt att de får det...
Emellanåt har han varit så ledsen...Det är visst också vanligt!
Han har svårt att hitta orden då han ska prata.
Lägger saker på konstiga ställen.
Kan leta efter sina kläder i kökslådorna....
Snart är det farsdag och vi tänkte fara till mamma och pappa för att fira honom.
I april fyllde han år. Vi firade honom nån dag innan födelsedagen eftersom min syster skulle göra en hjärtoperation i samband med hans födelsedag.
På hans rätta födelsedag ringde jag för att gratulera honom. Han tyckte då att vi skulle komma dit nästa dag för att fira honom. Han hade helt glömt att vi redan firat honom bara några dagar innan...
Det har gått så snabbt! Visst, jag har anat rätt länge att något var fel, men den sista tiden har det blivit så mycket mera uppenbart!
När han fick sin diagnos fick han höra att han inte skulle få köra bil längre.
Det är ett hårt besked för en man i den åldern! Han har varit den som till största delen kört bilen. Visst har mamma körkort och hon kör bil än i dag men det är liksom så självklart i den generationen att det mannen som kör när de båda ska någonstans!
Det känns säkert väldigt kränkande när man får beskedet att man inte klarar av att köra bil! Särskilt när man själv inte inser varför!
Jag har pratat med läkaren som ordnat en ansökan om färdtjänst och i förrgår fick mamma ett telefonsamtal om att färdtjänstkortet är på väg!
Ett litet glädjebesked i allt det tunga! Det kommer att underlätta så mycket!
Äntligen kan vi ringa och fråga om de vill komma över! Det har varit en sån oro att mamma skulle köra flera mil och dessutom på skogsvägar i mörker!
Nu behöver vi inte oroa oss för resan i alla fall!
Pappa har varit den stora fixaren. Han har skött det mesta hemma när det gäller att underhålla huset och fixa i trädgården. Den som hjälpt andra med diverse sysslor.
Folk har ringt till honom när de behövt hjälp med sånt som ska lagas....Och han har mer än gärna ställt upp! Han gillade det!
I dag fungerar det inte så längre och mamma kommer i en helt ny situation.
Nyss var hon och köpte lite vårlökar. Hon tyckte att det kunde bli fint i rabatten, men det tyckte inte pappa så därför gav hon lökarna till mig. Nu är de nergrävda i vår trädgård och kommer förhoppningsvis upp till våren....
Men jag önskar att de kunde komma upp i rabatten hos mina föräldrar.....
Jag tycker ändå att mamma tar det hela bra. Accepterar situationen så gott det går och tar en dag i sänder.
Hon försöka tänka positivt och ta vara på de bra dagarna.
Så får vi andra också göra. Men det gör mig ledsen att mamma ska behöva bära den tunga bördan det hela innebär!
Hur kom jag in på de här tankarna?
Jo, jag har just hjälpt dem med ett litet projekt som pappa tidigare gjort massvis med gånger! Inte bara till dem själva utan även hjälpt andra.
Mamma hade köpt ett så vacker tyg som hon ville ha på ett par stolsitsar.... Men pappa visste inte längre hur han skulle gå till väga....Han kände att han inte klarade av det...
Därför frågade mamma om inte jag kunde hjälpa dem med det....
Stolsitsarna har nu fått ett nytt vackert tyg och snart ska mamma få lägga dem på stolarna som kommer att bli jättefina! Och det är ju i alla fall positivt!
Jag ska lägga in bilder på stolsitsarna lite senare i dag!
Ha en riktigt fin dag!
Kram ♥
