ett tomt blad

När barnen växte upp såg de ofta en sliten mamma som gjorde sitt bästa i den tuffa tid i livet hon hade.

En mamma som inte alltid räckte till som hon ville. Precis så som många ensamstående mammor känner.

 

Det var en mamma som säkert emellanåt var mer sur och kort i humöret än hon ville. En mamma som alltid kände sig stressad, något som barnen helt säkert såg.

 

När min yngsta dotter var ett år skilde jag mig från min man, barnens pappa.  Det hade varit slitningar länge så att gå skilda vägar var det bästa som kunde hända och jag mådde såååå mycket bättre som ensamstående än i ett förhållande som bröt ner mig totalt.

 

Men det var en tuff uppgift. När vi bestämde oss för att flytta ifrån varandra så bodde jag kvar i ett hus som var högt belånat tillsammans med en dotter som var ett år, en son som var som var tre år och en dotter som var fyra år men snart skulle fylla fem.

Jag hade barnen på heltid. Det var sällan de var hos sin pappa eftersom det inte fungerade så bra.

Jag var sjukskriven med värk efter att ha fallit illa i en trappa flera år tidigare men jag kämpade hela tiden med en fast övertygelse om att komma tillbaka till jobb igen så sjukskrivningen innebar en massa rehabilitering och arbetsträning på olika ställen. 

 

Efter ett tag träffade jag en ny man med två barn som var nåt år äldre än mina så plötsligt var vi en familj på sju personer. 

Men det innebar inte någon avlastning då jag fortfarande helt tog ansvaret för mina barn. Någon ny extrapappa blev det inte, bara  "mammas kille".

Dessutom gjorde jag allt för att hans barn skulle känna sig hemma hos oss.

Någon ekonomisk vinning blev det inte heller, tvärtom, eftersom jag fortfarande stod för de mesta av kostnaderna. 

En idiotisk fördelning alltså, jag vet, jag borde sagt ifrån. Men jag var så glad över att förhållandet ändå var så mycket bättre än det förra så jag sa inget. Och tillslut blev det så naturligt och kändes konstigt att säga ifrån först då.

 

Efter många års envist kämpande fick jag tillslut inse att det inte skulle bli nåt arbete mer för mig. Det var en tuff insikt och än idag kan jag emellanåt inte riktigt acceptera att det är så. Men med tiden lär man sig att det käcka talesättet "Ingenting är omöjligt"  faktiskt inte stämmer! 

Sen gäller det bara att acceptera att det är så, vissa saker är omöjligt men det kanske finns andra lösningar. Kanske inte den lösning man egentligen ville ha, men att det finns fördelar med den lösningen också.

 

Nästan tio år var vi tillsammans.  Men när hans lögner började bli allt för många så dog allt ut och jag tog det kloka beslutet och gjorde slut.

 

I dag har jag en annan man vid min sida, min ungdoms kärlek och jag har absolut inga planer på lämna mannen i mitt liv!

 

Men det jag tänkte komma till var den där ensamstående mamman när mina barn var små.

 

Vi har en fin kontakt, jag och mina barn. Vi träffas inte så ofta men vi hör av varandra iallafall. 

När de var små kände jag att vi hade en väldig nära kontakt. Kanske blir den lite extra nära då man ensam har barnen på heltid.

 

Men trots att jag älskar dem så fruktansvärt mycket så var jag helt säkert inte alltid en bra mamma. 

All värk och ständig brist på pengar tog på.

Det barnen ofta då gjorde var att ge mig små nedskrivna budskap. Egna små rader eller citat de hittat.

Jag har kvar de flesta och jag minns nog alla gånger jag fick dem.

Den här sitter nu på insidan av min garderobsdörr. Den fick jag för många år sedan av min äldsta dotter.

 

Den sitter där som en daglig påminnelse till mig och får mig att tänka på när jag fick den.

Jag blev alltid glad över raderna jag fick men de här raderna minns jag att jag reagerade negativt på.

 

Min dotter försökte säga åt mig att inte stressa så mycket men mitt i stressen och kampen att städa trots smärtan blev jag nästan lite irriterad och sa att om man går långsamt hinner man ju inget, och vad har jag för nytta av att bli vän med en sten eller en blomma?!

 

Efteråt blev jag besviken på mig själv som sa så. Men det var just så jag kände.

Jag var så irriterad över att aldrig räcka till. Irriterad över alla dagar som gick bort till att bara fösöka överleva den dagens smärtor. Irriterad över pengarna som aldrig räckte. Irriterad över att aldrig kunna få några arbetskamrater. (en sten eller blomma, vad var det för vän att få?!) Irriterad på livet i stort.

Så irriterad att jag ofta inte såg allt som var vackert.

 

De här raderna betydde mer för mig än vad jag just då visade min dotter. Flera år efter har de fortsatt betyda mycket. De får mig till eftertanke om hur jag reagerade då. Det är ju inte alls så jag vill ha mitt liv.

 

Livets hårda skola är precis vad den heter. Hård. Men genom varje motgång lär man sig något och efter åren som går lär man sig massor.

 

Idag tar jag mer tillvara på de där blom- och stenvännerna som jag inte värdesatte just då. 

Det är enklare att göra det idag. Då satte jag mig själv i absoluta bottenskiktet. Jag hade inget värde, de enda jag brydde mig om var barnen.  Ändå blev just den tanken så fel. För barnen mådde inte alls bra av att deras mamma nervärderade sig själv. Tvärtom. 

Det är något man måste lära sig att förstå. Men det är ingen enkel insikt!

Man ska förstås inte bli egoistisk och bara tänka på sig själv. Det blir nog de flesta inte heller lyckliga av. Men däremot försöka värdesätta sig själv också. 

Jag försöker fortfarande lära mig det men det går bättre och bättre. 

 

Ha en fortsatt trevlig helg alla fina ni!

 

Kram// Maria