ett tomt blad

Jag är vid det här laget är rätt så gammal och har utflugna barn så då borde leksakerna ha gjort sitt här hemma redan. Men ändå så har jag en hel del leksaker kvar här! Jag kan bara inte låta bli! Det finns så många minnen med dem!

På övervåningen har jag ställt fram den gamla dockvaggan som jag själv hade som barn. Den har använts av mina barn efter mig, men nu är den alltså tillbaka hos mig. Kanske kommer den att användas sen när mina barn själva får barn men i väntan på dem så får den stå kvar som dekoration hos mig.

I vaggan sitter en samling nallar och dockor som till stor del kommer från min barndom.

Den gamla vaggan med dockorna och nallarna

 

Den bruna stora nallen till höger är nog den som betyder mest för mig. Den får ingen leka med. Den fick jag i julklapp av min farfar då jag var 3 år. Nallen har jag sovit med under större delen av min barndom, jag hade alltid armen över ryggen på den så halva ryggen är helt nött i pälsen! Den har hunnit få bli restaurerad hos en riktig ”nalle- och dock-doktor” då den hade en hel del andra skavanker men nu är den så fin igen! Men halva ryggen är fortfarande lika nött, precis som jag vill att den ska vara!

 

Till höger om nallen sitter en liten docka som jag fick då jag var 6 år och låg på sjukhuset. Vår familj hade en lite jobbig tid då min morfar plötsligt dog och samtidigt visade det sig att min syster var svårt hjärtsjuk och var tvungen att åka in till Uppsalas sjukhus för en avancerad operation. (som lyckligtvis gick bra!)

Men all oro och sorg hemma gjorde nog mig också orolig för plötsligt fick jag problem med mitt blodsocker. Jag hamnade därför på sjukhus i tre veckor då man misstänkte att jag fått diabetes.

 

 Min gamla nalle och gamla docka. (Klicka på bilden så blir den större.)

 

Som tur var så gick det höga blodsockret till sig och läkarna sa att det kan ha berott på stressen men att jag ändå skulle ha fortsatt koll på mitt blodsocker. Därför fick jag göra ständiga kontroller resten av min barndom men sockret höll sig på en godkänd nivå. Läkaren sa sen till mig att det nog kunde bryta ut under tonåren men det blev aldrig för högt då heller. Sen sa läkarna att jag nog skulle få diabetes då jag blev gravid, men inte blev det nån diabetes då heller så nu får jag väl avvakta och se om det blir åldersdiabetes i stället. Fast det lär jag nog få för det ligger i släkten och är ju rätt så vanligt bland de äldre!

 

Dockan som jag fick har en tygkropp och huvud, armar och ben av plast så den är liksom så rörlig. Något som jag tyckte väldigt mycket om som barn, den var som en riktig baby. Men det var inte förrän i vuxen ålder som jag insåg att det var en sköldpadddsdocka så den var nog rätt dyr även på den tiden.

 

Dockan som sitter längst till vänster fick jag då jag var ca 4 år. Den fick jag som en liten tröst då jag varit "duktig" hos doktorn.

Vid den tiden bodde vi i ett hyreshus och jag hade ramlat i stentrappan i trapphuset så illa att jag fick lov att åka in till sjukhuset för att sy i huvudet.

När vi kom hem fick jag dockan. Jag minns att jag var hos vår granne, en gammal tant, som bodde en trappa under oss då jag fick den.

 

Dockan som hängt sedan jag var 4 år. (Klicka på bilden så blir den större.)

 

Till vänster om den gamla bruna nallen sitter en docka med mössa och ljusa flätor. Den fick jag då jag fyllde 10 år. Jag minns att jag sett ut den i leksaksaffären och tyckte den var så fin. Vad jag också minns är att jag skämdes lite över att få en docka i den ålder. Fyllde man tio så var man för stor för att få dockor, men det var jag själv som ville ha den och jag följde själv med in i affären då den köptes.

 

Jag minns också att jag var noga med att förklara för mina kompisar att det inte var en docka som man skulle leka med. Nej det var en prydnadsdocka!  Allt för att försäkra dem om att jag inte var så barnslig som man annars kunde tro!

För mig så var den också en prydnadsdocka. Jag har aldrig lekt med den utan den har fått sitta som sällskap till nallen så numera anser jag att de är ett par och att de bör få fortsätta sitta tillsammans!

Haha! Ni hör ju att jag är rätt barnslig nu i alla fall som bryr mig om att en docka o nalle bör få vara tillsammans!

Den dockan saknar ett finger, den högra tummen, eftersom vår katt tuggade på dockan en gång! Så arg jag blev då!! Det var ju min fina prydnadsdocka! I dag så är den saknade tummen bara ytterligare ett minne från bardomen!

 

Min tioårspresent med den saknade tummen. (Klicka på bilden så blir den större.)

 

Resten av dockorna och nallarna är såna som jag köpt i vuxen ålder.  Ja ni hör ju att tanten är rätt så barnslig än! Haha!

Dockan längst till vänster, den som sitter utmed dockan som jag fick då jag ramlade är av samma typ som den jag fick då jag var 6 år, alltså en sköldpaddsdocka men den ser ändå lite annorlunda ut.

Jag hittade den på en loppis en gång och kunde inte motstå den. Jag har ändå länge tänkt sälja den, men har inte riktigt hjärta att göra det så den får väl bara sitta kvar bland de andra.

 

Ja det var lite babbel om mina leksaker det! Jag undrar om de kommande generationerna kommer att vara lika villiga att spara på gamla saker med minnen...

Och på tal om generationer så gjorde jag nyligen en liten Web-test om vilken generation jag egentligen tillhörde. Svaret stämmer nog in rätt bra på mig! Hihi!

 

Resultatet blev: