ett tomt blad

 

Hos oss är livet föralltid förändrat och det har varit, och kommer att bli tuffa dagar ett tag framöver.

Vi har upplevt det värsta tänkbara en förälder kan uppleva!

Det som hänt är att ett av våra fem barn valt att lämna livet på jorden. 

Min sambos son och min styvson.

Vi har gråtit så många tårar och gråter även nu.

Så många tårar har runnit att vi borde ha vätskebrist vid det här laget.

Mitt i all sorg tvingas man sen in i verkligheten och kastas in i uppgifter man absolut inte är mogen att ta itag med. 

Och frågan är om man någonsin blir det? Planering för ens sons begravning! 

Allt känns så fel! Vilken kista? Hur ska dödsannonsen vara? Vilka psalmer ska sjungas?

 

Inom en skriker det att det här måste vara fel! Det borde inte stå hans namn på stenen! Det borde inte vara hans namn bland dödsannonserna i tidningen! 

Vi har så många gamla bland oss nu så en begravning inom en snar framtid var ingenting konstigt.  Bara naturligt. Tidens gång. 

Men aldrig hade vi anat att begravningen skulle vara för vårt yngsta barn!

 

Även om han inte var mitt biologiska barn så känns det ju ändå som min son. 

Jag förstår att jag absolut inte kan sätta mig in i hans biologiska familjs känslor, 

men om jag känner så här stor sorg, hur ska då inte de känna det!? Deras son / bror som de följt från den dag han föddes! 

Förutom sorgen känner jag också så fruktansvärt mycket med alla runtomkring! 

Hans föräldrar, syster och övriga släkten! Det gör så ont i hjärtat att se all deras sorg!

Mitt i min egen sorg vill jag så gärna finns där för dem! Det är inte alltid en helt enkel ekvation!

 

Jag hade just kommit igång med att börja skriva på bloggen igen och hade förberett flera kommande inlägg som låg redo att avslutas men plötsligt blev allt det så fel.

Som ni förstår var det inte heller så lätt att direkt börja skriva om det som hänt.

Det är tufft nog nu för tårarna rinner då jag skriver det här!

 

Men ändå, nu när lite av värsta chocken började lägga sig kändes det ändå bra att försiktigt börja skriva av sig lite igen. 

Även om det kommer att ta ett tag innan vi hittar tillbaka till vardagen. 

Vardagen kommer en dag, men den kommer att se annorlunda ut för inom oss bär vi för alltid den här händelsen.. 

 

 

Så mitt i all sorg drabbas jag då av ännu ett diskbråck i ländryggen!  Och inget litet heller!  Det innebar en enorm smärta och som en följd av detta svimmar jag en dag av smärtan! Då visste jag inte vad som gjorde att jag tuppade av  men nu vet vi.

Tänk er chocken för min sambo när han hittade mig helt borta på golvet!! Just i en sån här tumultartad tid..

 

Jag minns att jag gick in på toan och stod och tvättade händerna och jag kände en fruktansvärd skärande smärta ryggen och utför benet. Jag hade inte låst dörren eftersom jag hade så ont och tänkte att jag kanske behövde hjälp att komma mig därifrån. 

Det nästa jag minns är min helt chockade sambo som står böjd över mig som ligger på golvet i dörröppningen och förtvivlat säger han att jag inte får lämna honom! 

 

Det tog ett tag innan jag kvicknade till och jag förstod först inte riktigt vad som hänt!

Jag hade tuppat av och ramlat baklänges mot dörren så den åkte upp och det orsakade en väldig smäll som han hörde och rusade därför dit.

Med tanke på att mitt blodtryck varit så svårt att ställa in så bestämde vi att det nog var bäst att ringa ambulans. För säkerhets skull. 

Jag låg först kvar på golvet men kände att ryggen inte klarade det längre så han hjälpte mig till kökssoffan. 

Medan vi väntade på ambulansen fick jag så ont i magen och med tanke på att det kan vara tecken på hjärtinfarkt så började vi ju fundera om det ändå var nåt allvarligt. 

Ambulansen kom relativt snabbt och de tog ett ekg som ändå verkade ok. Men de pratade med läkaren på sjukhuset som tyckte att jag ändå skulle komma in.

 

Jag fick åka ambulans om jag ville men det var också ok att åka bil in med min sambo.

Det hela kändes så tufft! Skulle vi behöva åka till akuten!  Dit vi nyss var och fick det fruktansvärda beskedet!

Jag kände att jag ville åka med min sambo. Jag ville inte att han skulle åka bil själv och själv gå in på akuten. Det skulle bli allt för traumatiskt!

Så trots att det gjorde mera ont att åka vår bil så var valet självklart! Jag ville vara med honom! 

 

 

Väl inne på akuten blev det många timmars plågsamt väntade! 

Jag liggandes på en brits och han som satt utmed.

Tanken var att jag skulle träffa en läkare för att kolla hjärtat men så ändrade de sig och ville att jag skulle träffa en neurolog. De grundade det på hur jag reagerat med ögonen när min sambo hittade mig. De ville utesluta att det var nån kramp/ epilepsi. 

Efter många timmar där beslutade de att jag skulle läggas in på neurologen och jag skulle göra skiktröntgen av hjärnan och ta mera prover.

Så mitt i natten klockan 03:00 fick sambon åka hem utan mig och jag blev inlagd på neurologen. 

 

 

För att göra en lång historia lite kortare så kom de så småningom fram till att det nog var ryggsmärtan som utlöste att jag tuppade av och inget övrigt fel så jag fick fara hem.

Men med enorma smärtor i rygg som kraftigt strålar i benet.

Det enda jag förmår nu är att halvligga i soffan. Att ta sig till och från toan är en enorm pärs! Jag tål inte så många smärtstillande mediciner men har fått hem morfin.  Det lindrar den värsta smärtan så länge jag är stilla och ligger ner men så fort jag ställer mig upp och försöker gå en bit så känns det som jag försöker gå på ett ben där smalbenet blivit helt sönderslitet av en björn. Som om det bara vore nån cm kvar av benet.

Det är så fruktansvärt fruktansvärt smärtsamt så jag är heeelt slut varje gång jag gör det. Jag skakar av frossa pga smärtan när jag åter hittar tillbaka till min plats i soffan. Vilken lycka att vi har en soffa med ställbara sittplatser! På så sätt kan jag få den exakta lutningen för att minska smärtan. 

Diskbråcket blev ju inte precis bättre av att jag föll när jag svimmade!! 

 

Men det är ändå ingenting mot smärtan som sorgen ger.

Min smärta går över, det läker så småningom. 

Det som känns extra drygt bara är att jag nu blev den som behöver så mycket hjälp och uppassning!

Jag som vill vara ett stöd för min sambo  klarar nu helt plötsligt inte ens att gå den lilla sträckan till toaletten själv! Jag behöver nån som är nära mig för fortfarande gör smärtan mig yr och inte kan jag fixa nån mat och så. Jag behöver hjälp med det mesta! Eftersom jag inte orkar stå på mina ben nån längre stund så har jag t.o.m. fått borsta tänderna halvliggandes i soffan. Att sitta på en stol fungerar absolut inte.

Nu håller jag bara tummarna att jag snabbt återhämtar mig för jag skulle bli så ledsen om jag inte klarar att gå på begravningen som är om två veckor!  Jag vill dit, om det så får bli i rullstol men då måste jag ju ändå klara att sitta också.. 

 

 

Snart börjar julbestyren och i vanliga fall brukar jag vara ivrig över allt jag vill sätta igång med då.

Den första tiden, de första dagarna efter den fruktansvärda dagen ville vi båda bara strunta i julen. 

Men nu känner vi att vi måste gå vidare och inget blir bättre om vi bara försöker fly.

Jag kommer säkert ha känning av ryggen länge,  men så här ont, nej det ska jag väl ändå inte behöva ha! 

Julen, speciellt den här, kommer inte att bli som andra. Men vi ska fira den. 

Alla jular kommer att bli annorlunda. Det blir extra kännbart såna här gånger. En extra påminnelse.  Allas födelsedagar. Inte minst sonens egen...

 

Den här julen blir nog lite enklare, men egentligen har vi redan sedan tidigare dragit ner på så mycket så svårt att förenkla så mycket mera... 

Men jag tror det blir lite mindre bakning...Lite mindre pyntande.. Det blir nog bra ändå! 

 

Sen ska jag inte ta ifrån mig allt som jag tycker om. Köpa färdigt av sånt jag tycker om att skapa.

Det blir också trist. Man kan nog också behöva göra sånt som skingrar tankarna ibland! En terapi... 

 

Samtidigt vill vi också försöka att fortfarande se allt det fina i livet även om det just nu känns mera tufft än vad man borde behöva utstå!

Vi har bara ett liv så det gäller att ta tillvara på ögonblicken och försöka njuta av alla fina stunder som vi också har runt omkring oss.

 

Men just nu...ett litet tag till...kommer livet att handla mycket om rätt så jobbiga bitar. Allt praktiskt som också följer med ett dödsfall tar så mycket energi när man redan innan är helt slutkörd av all ledsna känslor! 

 

Nu vet ni varför mina inlägg kanske fortsätter att vara lite glesa ett tag till och till en början kan de nog också se lite annorlunda ut.

 

Ta hand om varandra och glöm inte krama varandra! ♥ Vi har inget löfte om att vi får en morgondag tillsammans! 

Carpe Punctum / fånga ögonblicket!

 

Kram / Maria