En sorglig början på året
DATUM: 2020-01-05
Kategorier ►:
Allmänt
Nu har julen fått hamna är lådorna som och får vänta där till nästa jul.
Pepparkakshuset har iofs inte sparats, det har hamnat i soporna men alla tomtarna som hör till har hamnat i sin speciella låda.
Det är lite galet att jobba så mycket på något och sen bara slänga det. Men det är ju så det är.
Det skulle inte vara samma sak att plocka fram ett gammalt pepparkakshus.
Det skulle inte vara samma sak att plocka fram ett gammalt pepparkakshus.
Det är det som är grejen. Planeringen med huset. Rita ut delar. Göra degen och känna dofterna av kryddorna sprida sig.
Och sen byggandet och pysslandet med att få till hela tomtebyn.
Det är så barnsligt. Men det är så roligt!
Och hela julen doftar sen köket pepparkakor. Det känns verkligen som jul för mig!
Inte för att vi hade pepparkakshus som barn, men jag har byggt ett nästan alla år under nära 40 år.
Och på tal om pepparkakskryddor. De här kryddburkarna hittade jag för ett tag sedan. Jag blev så glad för jag såg att det var just pepparkakornas kryddor och jag tänkte dem direkt som små vaser till lingonris.
Lingonriset tog jag in i slutet på november och de är fortfarande så fina. En del kvistar verkar t.om få blommor.
Jag brukar inte vara så snabb med att plocka undan julen men i år känns det helt rätt. Nu vill jag bara få bort allt.
Anledningen är ganska sorglig.
Den allra första dagen i år, på nyårsdagen, fick vi ett telefonsamtal. Ett samtal där vi fick veta att min svärmor somnat in.
Det var väntat, men ändå så sorgligt.
Jag träffade min sambo på äldre dar. Men vi hängde ihop ett tag som unga så det var då jag första gången jag träffade min svärmor och jag har många fina minnen från den tiden också.
Det var hon som bodde i huset som vi nu bor i och vi flyttade in här när hon flyttade till ett seniorboende.
Den typ av boende som de nu ska avveckla.
Hur galet är inte det?!
Hon har haft sin lilla lägenhet med kök där man kunde laga mat och sitta vid köksbordet.
Ett rum där hon kunde ha sina möbler med sin soffa och säng.
En balkong som hon visserligen inte utnyttjade mycket men ändå.
Utanför fanns matsal där de som önskade fick komma och äta frukost, lunch middag eller dricka kaffe.
Något som hon gärna utnyttjade under många år.
Att bara gå utanför sin lägenhet och sätta sig gjorde att hon kunde känna en gemenskap.
Det fanns tillgång till frisör, fotvård och aktiviteter.
En typ av boende jag själv gärna kunnat tänka mig bo i på ålderns höst.
Nu tycker man att den typen av boende är överflödiga och tvingar de som bor i den typen boenden att flytta.
Antingen hamnar de på särskilt boende där de riktigt dementa bor.
Eller så får de söka sig en lägenhet.
Istället är det nu tänkt att de gamla och sjuka ska bo hemma tills de är i sånt skick att de kan tas emot på särskilt boende. Men helst ska de bo hemma för det blir billigare så. Och helst ska de skötas av anhöriga för då blir det ännu biligare.
Vi blir allt äldre och äldre och det innebär att de anhöriga som räknas orka med åratal av skötsel också också blir allt äldre
De som vill bo hemma ska förstås få göra det. Men de som känner otrygghet. De som längtar efter mera kontakt med jämnåriga. Var ska de ta vägen?
Nej det här förstår jag inte....
Men nu spårade jag ut i mina tankar igen..
Jag är iallafall glad att svärmor slapp vara med om den flytten.
Nu fick hon bo på en trygg plats i 9 år och istället stilla somna in i hemmet, där hon hade personal från hemtjänsten, såna hon kände igen, som satt dygnet runt hos henne den sista tiden.
Nu väntar en månad då väldigt mycket måste ordnas . Jobbiga bitar där hennes hem ska tömmas, praktiska saker som allt pappersarbete och begravning. Det tar på att jobba med sånt mitt i sorgen...
Därför känns det bra om julen är bortplockad..
Jag önskar er en fin trettondagsafton!
Ta hand om er alla ni som kikar in hos mig! ❤️
Kram från Maria i huset mellan skogen och sjön.
